Den entreprenöriella eller byråkratiserade ekonomin? (In Swedish)

Innovation, entreprenörskap, och ’disruption’ är populära termer för att beskriva dagens internationella näringsliv. Frågan är dock om samhället faktiskt blir mer innovativt, eller om det kan vara tvärt om? Visst, det lanseras en massa nya produkter och tjänster, stora teknikföretag tjänar mer pengar än någonsin, men är en mobiltelefon med två kameror istället för en verkligen banbrytande innovation?

Faktum är att innovationstakten i Sverige och ertalet andra OECD-länder minskat i flera decennier, och att stora byråkratier i såväl stat som näringsliv håller tillbaka samhällets innovationskraft. Storföretag ägnar mer och mer kraft åt att strömlinjeforma processer, slimma organisationer, och se till att de uppfyller allehanda standards och finansiella rapporteringskrav. Långsiktiga och ofta riskfyllda investeringar värderas inte, då de påverkar nästa och nästnästa kvartalsrapport negativt, vilket kan slå mot ledningens incitamentsprogram. Sådana långsiktiga investeringar överlåts till sydostasiatiska bolag, med tydliga resultat som följd. I bransch efter bransch håller kinesiska, koreanska eller taiwanesiska bolag på att ta över och konsumenterna i dessa länder har numera lika stor köpkraft som i Europa eller Nordamerika. Politiker jagar röster med kortsiktiga initiativ och petar hellre lite här och där i det samhällsekonomiska maskineriet istället för att söka långsiktiga reformprojekt med bred uppslutning och förändringspotential. Hur kunde det bli så här?

Faktorer som försvårar innovation

1) Innovationer som leder till radikala produktivitetsökningar verkar bli svårare att hitta. Ekonomer har regelbundet varnat för perioder av ’sekulär stagnation’ där tillväxttakten är långsammare pga faktorer som åldrande befolkning, låg investerings- och konsumtionsvilja, och försummad infrastruktur. Samtidigt minskar produktiviteten i forskning och utveckling genom att allt fler forskare krävs för att generera samma innovationstakt som för ett par decennier sedan.

2) Kapital är billigare än det någonsin varit. Dopade av nationalbanker världen över kan storföretag investera i ’säkra’ projekt med marginell avkastning på kort sikt, eller outsourca innovationsarbetet genom uppköp av startups istället för att som tidigare jobba långsiktigt med stora avdelningar för forsknings och utveckling. M&A aktiviteten är dubbelt så hög idag som på 1990-talet. Många pratar om ojämlikhet bland inkomsttagare, men faktum är att ojämlikheten bland företag är än större, både i termer av omsättning och produktivitet.

“Långsiktiga och ofta riskfyllda investeringar värderas inte, då de påverkar nästa och nästnästa kvartalsrapport negativt, vilket kan slå mot ledningens incitamentsprogram”

3) Innovationer försvåras av regleringsiver bland lagstiftare som vill undvika finansiella kriser (vilket de inte kan) och följa samhällsdiskursen för vad som ses som rätt och riktigt. Näringslivet åläggs att noggrant rapportera alltifrån vilken typ av rapporteringssystem de använder till exakt hur de behandlar deras anställda på ett jämlikt sätt, trots avsaknaden av vetenskaplig evidens att standardiserade rapporteringssystem eller jämlikhetsplaner verkligen lagstiftarens mål (tex finansiell stabilitet eller anställdas arbetsförhållanden).

4) Tidscykeln för innovationer är inte i samklang med näringslivets finansieringscykel eller politikens maktcykel. Innovationsprojekt är per definition osäkra och kräver ’slack’ där kluriga tekniker, kundkänsliga säljare, och modiga mellanchefer vågar jobba över funktionella enheter och ’silos’ för att överbrygga kompetensbaser och experimentera med nya lösningar i hopp om att generera nytt värde. Den affärsmässiga potentialen i nya innovationer kan vid ett första ögonkast vara tveksamt och intäktströmmar kommer inte nödvändigtvis på ett för verksamheten traditionellt sett, vilket gör att det kan ta många år att gå från innovation till nya intäkter. Detta rimmar illa med chefernas krav på effektivt resursutnyttjande på kort sikt och hur ledningen utvärderar dem. Bolagsledningen står i sin tur till svars för bolagsstyrelsen och aktieägarna som förväntar sig regelbunden avkastning. Även politikens maktcykel rimmar illa för de reformer och initiativ som myndigheter gör för att uppmuntra innovationer. Innovationspolitik sker i fyraårscykler där det första året går åt till att lägga förslag och baxa igenom dem till beslut och implementering. Det andra året går åt till implementering via regleringsbrev och nya initiativ, där myndigheter lanserar reformer, sjösätter nya projekt, och bjuder in till ansökningar för olika projektmedel. Det tredje året går åt till att söka implementera och om möjligt utvärdera de initiativ, reformer, och nya projekt som tämligen nyligen lanserats, för att kommunicera resultaten uppåt till politiska beslutsfattare som står inför återval år fyra.

“Det är klart att mycket har förändrats till det positiva för innovationsklimatet de senaste decennierna”

Skeptikern kan tycka att nu är det ytterligare en akademiker som ropar varg, trots att Sveriges BNP-tillväxt är god, storföretagen visar höga vinster, och Sverige (speciellt Stockholm) är internationellt erkänt för sina innovativa startups. Är det verkligen så illa?

Det är klart att mycket har förändrats till det positiva för innovationsklimatet de senaste decennierna. Modern digital teknik och minskade handelshinder har minskat inträdesbarriärerna. En liten snusproducent eller apputvecklare någonstans i Sverige kan idag sälja till en global marknad. Svenska storföretag har lyckats behålla viktiga marknadsandelar inom såväl råvarunäringen som industrisektorn i en tid av intensiv global konkurrens. De viktiga ekonomiskpolitiska reformerna sedan 1990-talet har inneburit att de flesta arbetstagare under 45 års ålder aldrig behövt uppleva en långvarig lågkonjunktur.

Det står dock klart för den som läser affärspress såväl som akademiska tidskrifter att vi lever i en tid av exceptionellt billigt kapital parat med hög osäkerhet. Hållbar tillväxt och vinst är allt svårare att uppnå i de flesta verksamheter. Koncentrationen av storföretagen ökar i stort sett alla branscher, då långsammare tillväxt uppmuntrar företag att köpa upp konkurrenter, pressa kostnaderna, och koncentrera sig på mindre riskfyllda aktiviteter än innovation. Transferprissättning gör att vinster ofta läggs i de länder där det för tillfället är mest lönsamt, med politiska ramaskrin och segdragna skattetvister som följd. Trots regleringsförsök av stater och internationella organisationer går över 30 procent av global FDI genom skatteparadis. Lobbyfirmor i Bryssel, London, Washington och även i Stockholm skär guld med täljkniv när en allt större del av företagens kostnader går till att söka påverka konkurrensförutsättningarna i deras bransch istället för att investera i innovationer och konkurrensförmåga. Inte ser det bättre ut i entreprenörskapens förlovade hemland – USA. De 100 största företagen i USA står idag för över hälften av BNP-produktionen, och de 5 största bankerna för över hälften av de samlade tillgångarna i banksektorn. Andelen nystartade företag i USA är den lägsta sedan 1970-talet. Målet för unga entreprenörer idag är sällan att bygga ett nytt framtida storföretag utan att snabbt bli uppköpta av en internationell aktör.

Missnöjet bland allmänhet och politiker med storföretagens agerande har lett till ökad politisk oro med protektionism och ökade regleringar som följd, tvärt emot vad en konkurrenskraftig ekonomi behöver. Företagare efterfrågar stabilitet och förutsägbarhet, men politiska regleringar och reformer sker allt mer i form av ett lapptäcke som är svåröverskådligt och oförutsägbart.

“Målet för unga entreprenörer idag är sällan att bygga ett nytt framtida storföretag utan att snabbt bli uppköpta av en internationell aktör”

Vad kan beslutsfattare göra?

Politiken behöver göra mindre, men göra det bättre och med koordination över länder. Gemensamma internationella regler krävs för konkurrensneutralitet, för att minska skatteplanering krävs, och för att skydda intellectual property och varumärken. EU-kommissionen har delvis tagit över USAs tradition av marknadsekonomins skydd mot monopolister genom aktiva åtgärder för att säkerställa konkurrens, en policy som är viktig att upprätthålla och bygga internationellt stöd för. Samtidigt bör EUs omfattande mångmiljardrullning i form av stödåtgärder till företag och jordbruk (med omfattande rapporteringskrav) upphöra.

Sverige måste fortsätta försvara frihandeln som byggt vårt välstånd när protektionistiska tendenser växer annorstädes. I det ingår förutsättningar för mobilitet för internationella talanger, där såväl näringsliv och myndigheter kan göra mer. Därtill behövs skydd för individers och företags digitala integritet för att tillåta konsumenter och företag att flytta sina uppgifter från ett företag till ett annat om de så önskar, för att minska inlåsningseffekterna på digitala marknader. Den första och den största digitala plattformen är inte nödvändigtvis den bästa. Även nya storföretag som Apple och Google behöver utmanas.Det behövs också attitydförändringar och mod. Lagstiftare måste våga se bortom den kommande mandatperioden och företagsledningar bortom nästa investerarträff för att genomföra de långsiktiga reformer som krävs för att öka innovationspotentialen i de ekonomier och företag de är satta att förvalta.


Karl Wennberg

Professor i Företagsekonomi, Linköpings Universitet
Forskar om entreprenörskapets roll i samhället
karl.wennberg@liu.se


Enter a keyword and press Enter