Kollektiv kompetens

Är näringsliv och civila myndigheter så olika militära organisationer att det inte går att lära av varandra? I Sverige har det traditionellt varit magert ifråga om systematiskt kunskapsutbyte mellan högre civila respektive militära chefer och Sverige utmärker sig genom ovanligt begränsade kontaktytor mellan försvar och universitetsvärld. I denna artikel beskrivs forskning om kollektiv kompetens inom militären med stor civil relevans.

Militären utgör traditionellt ett av de vanligare exemplen när man skall illustrera hierarki som organisationsform, och i nyhetsrapporteringen beskrivs ibland t ex ett värdetransportrån ha utförts med ”militär” precision. Därutöver är det dock relativt magert med försök att dra lärdomar från många decenniers militära erfarenheter. I huvudsak framlever den militära organisationen respektive universitetsvärlden i Sverige huvudsakligen separata intellektuella liv. Detta trots att det finns en rad beröringspunkter och likartade utmaningar där olika sektorer skulle kunna lära av varandra.

Vad hindrar kunskapsutbyte och kunskapsutveckling?

Det finns strukturella orsaker som bromsar kunskapsflödet mellan civila organisationer och försvaret. I Sverige engageras universiteten sällan i den forskning som bedrivs för försvarets eller försvarsdepartementets behov. I andra industrialiserade länder är kontaktytorna större, och frågan är nu föremål för en statlig utredning ledd av Björn von Sydow. Vidare har få svenska officerare studerat vid universitet, i motsats till sina motsvarigheter i t ex England eller USA. Svenska officerare upparbetar därför få kontakter med andra akademiska yrkesgrupper, inom näringslivet och det offentliga. Officerarnas nätverk utanför försvaret blir begränsat och kunskaperna om hur olika från varandra civila organisationer kan vara blir små. Under det “Kalla kriget” utgjorde en stor mängd reservofficerare (deltidstjänstgörande som militära mellanchefer) en kontaktyta mellan försvaret och näringsliv, myndigheter samt politik, men i dagens långt mindre försvarsmakt finns få reservofficerare kvar.

De strukturella faktorerna förstärks inte sällan av antaganden om att civila och militära organisationer är för olika för att andras erfarenheter skall äga relevans för den egna verksamheten. Men även om t ex skyttestrid och varuproduktion naturligtvis är helt väsensskilda verksamheter innebär inte det att ledningsarbetet därför bedrivs enligt helt olika logiker. Den populära förståelsen av militärt ledningsarbete grumlas inte sällan av en heroiskt färgad fixering vid stridens kaos och livsfara. De senare är dock fenomen som normalt är av störst relevans främst i ledning på lägre organisationsnivåer. Högre militär ledning bedrivs i regel i former som har mycket gemensamt med civila administrativa strukturer. Stabsarbete är ett militärt begrepp för administration och det var för övrigt militären som uppfann funktionen “stab” för att stödja en befälhavare med bearbetat beslutsunderlag.

Gemensamma drag

Att militär och civil ledning har gemensamma drag och likartad logik är, historiskt sett, inte så konstigt. Militären stod modell för det svenska samhällets modernisering och industrialisering, till exempel när statsförvaltning och andra administrativa strukturer först utvecklades. Militären var, i flera europeiska länder, den första organisation som fullt ut tillämpade rationella, byråkratiska principer som formella hierarkiska positioner, meritokrati, regelverk, procedurer och standardiserade kontrollmekanismer. Ofta anlitades officerare för att leda större civila projekt som hamn-byggnation och järnvägsutbyggnad.

Under 1900-talet kom sedan militära operationer och materialprojekt att utveckla vetenskap och tillämpa tayloristiska principer för att optimera resursanvändning. I militära projekt under och efter andra världskriget skapades t ex operationsanalys, PERT-diagram, Critical Path Method samt andra kvantitativa optimerings- och planeringstekniker. Gruppdynamik och ledarskapsteorier har väsentligen utgått från militära observationer som lade grunden till universitetsbaserade forskningsprogram, ofta med militär delfinansiering. Militärt ledningsarbete har således mycket gemensamt med, och har i stor utsträckning strukturerat, civilt d:o – även om såväl verksamhetens medel som konsekvenser förstås skiljer avsevärt.

Aktuella projekt fokuserar professionaliseringens påverkan

Centrum för Studier av Militär och Samhälle medverkar i flera sammanhang där lärande ifrån civila respektive militära organisationer kombineras. Aktuella exempel är två projekt i Storbritannien som analyserar förändringar inom de alltmer professionaliserade väpnade styrkorna. Ett avrapporterat projekt, Combat, Cohesion and Gender, har studerat förändrade genusrelationer, i en analys av skyttesoldater i strid och kollektivt handlande i livsfarliga situationer. Forskningsledaren, professor Anthony King vid University of Warwick, har valt att studera den klassiska skyttestriden, där relationen mellan individ och kollektiv ställs på sin yttersta spets. Om individerna drar sig undan så existerar inget kollektiv. För att ett kollektiv skall lyckas, krävs att individerna tar risker som de förmodligen helst skulle slippa. Kollektivets eventuella framgång garanterar inte individens överlevnad, och den vapenteknologiska utvecklingen gjorde 1900-talets slagfält ännu farligare än föregångarna. Bl a kulsprutor gjorde det nödvändigt för soldater att kasta sig i skydd/sprida ut sig och detta försvårade avsevärt kollektivt handlande jämfört med forna tiders geometriska anfallsformationer med sina räta led på öppna fält (alltifrån antiken till amerikanska inbördeskriget).

Arméer med korttidsutbildade soldater, utspridda på den industriella krigföringens slagfält, hade i regel otillräcklig kompetens att åstadkomma kollektivt handlande. Den nya, rörliga stridstekniken förutsatte mer avancerad koordination än vad soldaterna kunde åstadkomma. Följden blev ofta passivitet, då soldater kastade sig i skydd och sedan inte vågade sticka upp huvudet för att se var de andra befann sig. I brist på egentlig kompetens förlitade sig armén därför på social sammanhållning. En socialt sammansvetsad grupp tänktes fungera i strid eftersom medlemmarna inte skulle vilja/våga svika sina kamrater.

”Den ökade datamängden samt komplexiteten i både analys, planering och genomförande måste hanteras med kollektiv ledningskompetens”

Även när förmåga saknades så var förhoppningen att soldaterna åtminstone skulle ta initiativ för att hjälpa kamraterna, och på det sättet fås att skjuta mot fienden. Gruppsammanhållningen byggdes medvetet med vit, heterosexuell maskulinitet som norm. Varje avvikelse ifråga om kön, etnicitet eller sexuell läggning uppfattades hota gruppsammanhållningen. Armén intog därmed en negativ hållning till kvinnor, till annan etnicitet än vit samt till andra sexuella läggningar än heterosexualitet.

En huvudpoäng som Anthony King gör är att övergången till en professionell organisation har transformerat militären. Den korttidsutbildade “massarmén” har ersatts av mindre, bättre utbildade styrkor i vilka ett mer professionellt normsystem växer fram i takt med ökad kompetens. Gradvis blir professionellt kunnande mer centralt för acceptans i gruppen än kön, etnicitet eller sexuell läggning. Villkoret för acceptans blir professionellt kunnande i interaktion med kollegerna. Att vara “en trevlig prick” räcker inte långt om du uppfattas brista kompetensmässigt och därigenom riskerar de andra gruppmedlemmarnas säkerhet. Den professionella militären bygger sammanhållning genom drillträning, där handlandet nöts och finslipas på detaljnivå. King framhåller paralleller till civila organisationer, där utvecklingen inom tillverkningsindustri utgör ett exempel. Även där har en korttidsutbildad personalstyrka ersatts av färre, med mer välutbildade och professionella medarbetare. Kings poäng har en särskild relevans för synsättet att teambuilding och goda sociala relationer utgör förutsättningar för välpresterande arbetsgrupper. Hans poäng är att relationen ofta är den omvända: i en grupp som presterar och där medlemmarna respekterar varandras kunnande, framväxer i regel också ett gott arbetsklimat. Den kollektiva kompetensen lägger grunden till goda sociala relationer, snarare än tvärtom.

I ett uppföljningsprojekt, Military Command in the 21st Century, studeras förändringar i militärt ledningsarbete i alltmer komplexa operationer. Även om bara preliminära resultat ännu föreligger, så tyder även dessa på ökad betydelse av kollektiv professionell kompetens. Militär ledning har traditionellt starkt förknippats med individuella briljanta och kraftfulla befälhavare, men King menar att komplexiteten i dagens operationer framtvingar ett doktrinskifte i ledningsarbetet. Från 1900-talets individcentrerade ledning, där befälhavaren ensam kunde utarbeta en huvudsaklig operationsplan med relativt få beslutspunkter, har utvecklingen gått mot en mer systemisk, kollektiv ledningsmodell som krävs åtminstone i de alltmer komplexa uppdrag som varit aktuella.

Teknologisk utveckling och uppdragens karaktär har lett till att det möjliga geografiska operationsområdet är större, men dessutom att mediaövervakning och politiska och/eller kulturella faktorer spelar stor roll på ett sätt som inte tidigare varit fallet. Specialisering har gjort att den militära organisationen numera är mer heterogen och mer geografiskt utspridd samtidigt som den påverkas av att motståndaren kan agera med traditionella militära medel, med olika typer av terrorhandlingar och i sociala medier där både hastighet och spridningsmönster vida överträffar forna tiders propagandaapparater. Fler processer pågår samtidigt, ofta i flera tidszoner, vilket kräver långt fler beslut. Den ökade datamängden samt komplexiteten i både analys, planering och genomförande måste hanteras med kollektiv ledningskompetens. Utvecklingen medför en förändring av chefsrollen, kanske framförallt en förändring i relationerna mellan chefen och de personer som arbetar närmast densamme.

Lärdomar och slutsatser för praktiskt bruk

Vad gäller de ovan beskrivna förändringarna kan man konstatera att militären omfattas av samma förändringstrender och faktorer som åtskilliga civila organisationer. Både militären och de konflikter den inblandas i återspeglar det övriga samhället. Det är absolut inte så att militären med självklarhet är ledande i all utveckling, och i flera fall har naturligtvis globala aktörer i olika branscher större erfarenheter av verksamhet i flera tidzoner med beaktande av såväl kulturskillnader, påverkan av politik och lagstiftning och omfattande mediabevakning. Militären har lika mycket att lära av civila organisationer som tvärtom, och just den möjligheten till ömsesidigt kunskaps- och erfarenhetsutbyte är vad denna text vill lyfta fram.

Skulle man se några praktiska civila implikationer i dessa militära forskningsprojekt så skulle det kunna vara ett ökat professionellt fokus ifråga om synen på hur bra arbetsgrupper skapas. Arbetsgruppens sociala klimat bör analyseras som sammanflätad med dess kollektiva prestationer – fungerar gruppen prestationsmässigt så brukar goda sociala relationer växa fram. Kärvar de sociala relationerna så bör inte bara ”det sociala”, utan även själva arbetsdynamiken granskas. Ifråga om ledningsarbete så kommer det sannolikt att ställas ännu högre krav än tidigare på de personer som skall arbetar närmast exekutiven, för att ledningsarbetet skall kunna bedrivas i koordinerad, kollektiv form.

Karl Ydén
Centrum för Studier av Militär och Samhälle, Chalmers tekniska högskola, King’s College London
karl.yden@chalmers.se

• Dela på sociala medier:
• 
• 
• 
•